Marken fortsätter att krympa för de sjuka

Publicerat den Uppdaterat den


År 2016 har varit bland de värsta åren hittills för väldigt många, väldigt mycket har hänt både på internationell såväl som nationell nivå. Marken krymper för de som är sjuka, men speciellt för de som är svårt sjuka. Syftet med denna artikeln är att sakligt försöka lyfta fram lite egna observationer, fakta och nyheter kring hur situationen inom vården och samtliga myndigheter ser ut. Det jag vill ta reda på är hur vi som är kroniskt sjuka ska lyckas att leva ett drägligt liv, när möjligheten till adekvat vård och stöd blir allt svårare att få.

Vi ser mer och mer nyheter kring politisk katastrof samt diverse myndigheter och vårdavdelningar som är i blåsvädret, bland annat Försäkringskassan, Nya Karolinska och psykiatrin. I Dagens Nyheter hittade jag en intressant artikel ”Försäkringskassan: Många överskattar läkarintygens betydelse”, som handlade om varför antalet sjuka blir nekade sjukpenning samt sjukersättning. Där beskriver bland annat Andreas Larsson, områdeschef för sjukförsäkringen på Försäkringskassans huvudkontor, att de har fått extra resurser av regeringen för att satsa på en noggrannare granskning av ansökningarna och har därmed hittat allt fler med arbetsförmåga. I artikeln hittar vi även Lisbeth Forsberg från Solrosuppropet, en ideell förening som följer frågor kring sjukförsäkringen och hon skriver såhär: ”Vi märker att det har blivit en hårdare tillämpning. Varje vecka kontaktas vi av personer som säger att de inte kan arbeta och att de har läkarintyg, men att Försäkringskassan nekar dem sjukpenning.[…]”. Hur ska vi som sjuka kunna återhämta oss så att vi kan bli arbetsför igen, om vi blir nekade den möjligheten? Ingeborg Watz Forslund, områdeschef för funktionsnedsättningar på Försäkringskassan, förklarar situationen såhär: ”[…]En förklaring kan vara att fler chansar och söker trots att de inte alls uppfyller kraven för att få sjukersättning. Det kan också vara ett resultat av satsningen på förbättrad kvalitet i underlag och beslut. Under 2014 var vi lite fel ute och beviljade ansökningar som egentligen borde ha nekats helt eller devis.” Hur kan de misstänka att folk chansar med sina insökningar när de infogar läkarintyg som är till för att stödja Försäkringskassans utredning till dessa typer av ersättningar.

Men det är inte bara Försäkringskassan som bråkar, det är ju trots allt regeringen som ger Försäkringskassan dessa direktiv och därmed blir Försäkringskassan regeringens syndabock. Jag har själv varit kroniskt sjuk i ungefär 10 år och har upplevt allt ifrån att bli utförsäkrad till att bli lyckligt lottad och få min aktivitetsersättning, vilket jag hade tur med denna gången. Dock tar lyckan slut för mig år 2017 i november månad, då jag blir för gammal för att få aktivitetsersättning. Det är ett klurigt läge att vara i då man under aktivitetsersättning inte får jobba mer än 5 timmar i veckan om man nu lyckas få en sådan anställning, man får inte syssla med högre studier utan man ska ägna sin tid åt läkarkontakter för diverse rehabiliteringsprogram. Med andra ord, alternativen blir därefter allt färre och färre. Man får max ha aktivitetsersättning fram tills man är 30 år gammal och man ska vara bedömd att vara 100% arbetsnedsatt under minst ett år. Du ska även prövas mot hela arbetsmarknaden.

Hela situationen har spårat ur och vi verkar bara komma längre ifrån den verkliga lösningen. Vi ser även många nyheter om människor som har fått cancer, slutat jobba, börjat med sin cancerbehandling och sedan direkt när behandlingen har avslutats så anses de vara arbetsför, om de nu lever, och ska tryckas ut i samhället omedelbart. Är det denna synen våra politiker har om oss sjuka? Det verkar som om de sjuka bara blir bestraffade, inte hjälpta. Jag har aldrig under mina år som kroniskt sjuk stått inför en tuffare tid att vara sjuk, som nu. Väntetiderna till alla möjliga behandlingar är enormt långa och det verkar som om tiden står stilla. Jag har till exempel ännu inte träffat min nya ordinarie läkare inom psykiatrin, jag har inte ens träffat personen som skriver ut mina Stesolid tabletter denna månaden. Poängen är, vården håller på att krackelera, politiken bakom vården är ohållbar och direktiven Försäkringskassan får är djupt oroande.

Det verkar inte vara någon som vill kliva upp och ta ansvaret för våra sjuka eller våra äldre. Regeringens beslut är vårdslösa och fruktansvärt kostsamma, detta påverkar vården i största allmänhet och därmed också arbetsmarknaden. Det är de sjuka som behöver komma ut i arbetslivet och det verkar som om regeringen inte har någon erfarenhet av hur sjukas vardagliga liv faktiskt ser ut. Jag tror inte ens att de förstår hur djupa spår denna vårdslösa politiken sätter sig i människors liv. Det är därför arbetsmarknaden lider, men det måste sluta att handla om hur arbetsmarknaden lider. Det handlar om människor som lider av sjukdomar eller olika funktionsnedsättningar som inte får en effektiv och adekvat vård, för att sedan kunna bygga upp sina liv och därmed berika arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna och samtliga partier måste ha en annan vision än min egen. Min vision av Sverige är: ett land som frodas samt styrs av politiker som kan föregå med gott exempel och leda oss till en mer human och korrekt uppfattning om hur ett medmänskligt samhälle bör fungera. Detta kan endast uppnås genom samarbete och medmänsklighet. Hur ska vi som sjuka kunna återhämta oss, om det inte finns rum för återhämtning? Svaret är simpelt, det går helt enkelt inte. Det som behövs är ett kraftigt fokus på vård och omsorg, inte bara ord och käbbel, utan handlingar som leder någonstans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s