Möte med både Försäkringskassan och psykiatrin

Publicerat den


Jag visste att jag inte kunde gå till detta mötet själv och min sambo jobbar på ganska hårt, vilket gör att hon inte kan följa med då det skulle innebära ekonomiska konsekvenser. Jag vänder tankarna till min familj, vilket jag gärna försöker att undvika då de själva bär mycket vikt på sina axlar. Dessutom har vi inte haft den bästa relationen sedan min födsel, dock har vi fått bättre kontakt med varandra de senaste två till tre åren. Jag har inget annat alternativ, så jag ringer min pappa och frågar om han vill följa med mig till detta avgörande möte. ”Självklart följer jag med”, säger han. Tryggheten sveper upp längs min ryggrad och sköljs sedan bort lika snabbt, med tanke på att Försäkringskassan och psykiatrin saknar humanistisk syn och följer enbart sina direktiv. Jag ska nu berätta hur mitt möte såg ut och jag hoppas att detta kan ge er mer insikt i hur både psykiatrin samt Försäkringskassan fungerar. Dessutom så kommer jag att detaljerat dela med mig om mina egna tankar innan och under mötet samt hur det hela kändes för mig.

Min pappa skulle hämta mig klockan 10:30, då vi skulle vara där prick klockan 11:00. Som vanligt klär jag mig propert, hämtar en kall redbull ur kylskåpet, öppnar den och sköljer ner 4 st 50mg Tramadol, 1 Omeprazol samt 7,5 mg Stesolid. Jag väljer min finaste trenchcoat och mina Salomon skor som jag köpte på Naturkompaniet och traskar sedan ut ur mitt hem, det enda stället jag faktiskt känner mig trygg till hundra procent. Min pappa stod parkerad utanför min port, jag nickar som en hälsning och tänder min morgon cigarett, röker klart och kliver in i bilen. Vi hälsar på varandra och frågar varandra hur det står till och svaret blir självklart ”det är jämna plågor”. Jag vet att min pappa har haft det tufft både mentalt och fysiskt då han nyligen gick igenom en ganska omfattande operation samt själv har problem med Försäkringskassan. Hur som helst, bilresan var en tyst sådan.

Vi kommer fram till psykiatriska kliniken där mötet skulle äga rum. Jag kliver ut ur bilen och tänder en cigarett, eller var det två? Jag kommer inte riktigt ihåg. Ilska, frustration, nervösitet, irritation och en stark förväntan slår till mig som en knytnäve i ansiktet, jag var helt övertygad om att mötet skulle gå åt pipan. Min pappa klappar mig på axeln och säger att vi ska gå in. Jag fimpar min cigarett och tar en Xerodent tablett då jag kände att jag var lite torr i munnen och introducerade min pappa till Xerodent också.

En kort visit till receptionen och sedan står vi i hissen upp till psykiatriska mottagningen. Jag visste ungefär var min kontakt på psykiatrin hade sitt kontor så vi traskade dit. Trots att allt på mottagningen var helt nyrenoverat så var det väldigt konstigt uppbyggt och rörigt, ungefär som en labyrint. Det kändes som om mottagningen saknade struktur och organisering. Hur som hest, vi gick till hans/hennes kontor. Jag hade inte träffat eller sätt min kontakt sedan Juli ungefär, så att bara se han/henne gjorde mig väldigt upprörd då jag hade försökt att etablera kontakt i flera månader utan framgång. Min kontakt hälsar kort och min pappa introducerar sig själv då han såg att jag inte var speciellt glad över att se honom/henne, jag var förbannad och otroligt besviken på min kontakt eftersom vi hade en överenskommelse sedan innan mottagningen flyttades och omorganiserades, som han/hon inte hade hållit.

Kvinnan från Försäkringskassan trippar in genom dörren och mitt första intryck var inte positivt och det var inte enbart för att hon jobbade för Försäkringskassan. Det var hennes val av klädsel, smink samt att hon utstrålade någon form av negativitet. Jag har en väldigt stark intuition och en otrolig förmåga att läsa av människor, detta gav mig sämre förhoppningar om att mötet skulle sluta positivt. Alla presenterar sig själva och sätter sig i stolarna, i det lilla rummet. Min kontakt öppnar dialogen genom att fråga hur jag mår, jag svarar med en axelryckning och en tom stirrande blick som uttryckte mitt missnöje.

Min kontakt samt kvinnan från Försäkringskassan börjar en dialog om vilka krav som måste uppfyllas för att få aktivitetsersättning i dagsläget. Jag sitter tyst eftersom jag redan vet vad som krävs, då jag nyligen hade skrivit en uppsats om Försäkringskassan och hur de fungerar. De pratar och pratar men jag väljer att inte lyssna, jag ”checkar ut”. Inga tankar, helt blank och neutral. Efter ett par minuter passerar förmodligen tills jag märker att de har skiftat sina blickar till mig. De frågar mig vilka svårigheter jag har, vem som diskar hemma, vem som sköter tvätten, vem som städar och dammsuger. Jag berättar med några få ord om mitt vardagliga liv och hur jag och min sambo har delat upp dessa sysslor. Kort och gott, min sambo får tyvärr många dagar dra de tyngsta lasset, men jag väger ofta alltid upp när jag har bra dagar.

Min kontakt och kvinnan från Försäkringskassan antecknar och sitter tysta. Efter en kort stund börjar de prata om samma sak igen, det var som en låt som gick på repeat. De pratade åter igen om vilka krav som måste uppfyllas. Jag avbryter dem och frågar min kontakt på psykiatrin vilka planer min kontakt har för mig på psykiatrin, då jag vet att Försäkringskassan är ute efter en plan i ett helt år då jag söker aktivitetsersättning. När man söker aktivitetsersättning ska man vara helt funktionsnedsatt i minst ett helt år samt inte ha fyllt 30 år, sedan ska man prövas mot hela arbetsmarknaden. Det är helt nya spelregler i dagens Sverige.

Mötet fortsatte att gå runt i cirklar tills jag faktiskt brast ut i ilska, jag hade gått runt länge nog och tänkt på vad jag skulle vilja säga till min kontakt när jag väl träffade honom/henne igen. Jag höjde mitt tonläge, struntade i om någon pratade och förklarade väldigt tydligt mitt missnöje med hur psykiatrin har ”sköts” samt hur de har ignorerat mig i flera månader. Det var trots allt psykiatrin som hade satt mig i denna situationen, det var tack vare en temp psykolog, som jag nu satt på detta sketna mötet och det var jag mycket tydlig med att ta upp i mitt verbala utbrott. Jag beskrev hur temp psykologen hade sagt till mig att hon bara skulle vara kvar på mottagningen i två veckor och sedan försvinna. Denna ”människan” skrev mitt sjukintyg och struntade i att skicka in det innan hon åkte på semester. Hon var borta i cirka 3 månader. När hon kom tillbaka för sina sista två veckor så satt hon i telefonen med Försäkringskassan och berättade att hon medvetet hade struntat i att skicka in intyget. Jag spydde ur mig allt som har irriterat mig. Tillslut avbryter min pappa mig och säger att detta inte var rätt läge, så jag avslutar med att säga att man inte gör så här mot sina patienter. Det blev tyst och jag kände mig inte ett dugg lättad. Jag blickade kort tillbaka till mina yngre dagar, då jag i liknande situationer hade mosat väggar och dörrar tills jag hittade lugnet igen. Jag kommer ihåg hur tillfredsställande känslan var, hur lugn jag blev direkt efter och saknade den känslan intensivt en kort stund. Hur som helst så är jag glad att jag har den självkontrollen och har haft den sedan jag var runt 20 år gammal.

Kvinnan från Försäkringskassan sitter tyst och antecknar en kort stund. Tillslut börjar hon informera min kontakt, min pappa och mig att det inte är hon som fattar beslutet om jag får aktivitetsersättning eller ej, utan det hon gör är att samla underlag till dem på Försäkringskassan som faktiskt fattar beslutet. Jag frågade om de som fattar besluten var läkare samt vilken typ av utbildning de har med mera. Hon svarade rakt på sak att de inte har någon läkare som hjälper till och gör en bedömning och därmed saknar de alltså kunskap om alla möjliga sjukdomsbilder. Hon sa dock att de kan koppla in en läkare om det behövs, som kan förklara läget för beslutsfattaren. Jag hånflinade och sa ”humanistiskt”. Det var allt, tiden var ute och de frågade en sista fråga, ”känner du dig tryggare nu med tanke på att detta är överstökat?”. Jag svarar ”hur kan jag känna mig tryggare när ett beslut inte har fattats och att jag fortfarande är utförsäkrad?”. Det blir tyst. Vi skakar händer och kvinnan från Försäkringskassan åker tillbaka till sitt kontor. Min kontakt, jag och min pappa stannade kvar någon minut extra eftersom att hon ville ge mig en ny tid inför nästa besök, jag tog lappen med tiden, pulade ner den i bakfickan och drog direkt till bilen och tände en cigarett.

Nu sitter jag här och väntar på ett beslut, förmodligen kommer jag att bli nekad aktivitetsersättning då jag måste prövas mot hela arbetsmarknaden. Självklart kan vem som helst sitta som telefonförsäljare med ett headset i örat och samtala med potentiella kunder, men jag vill inte moppa golv eller arbeta som telefonförsäljare. Inte för att jag är kräsen, utan för att jag vill ha en trygg framtid med ett arbete där jag kan må relativt bra psykiskt såväl som fysiskt.

Jag vill studera högre studier och bli någonting jag trivs med, men tyvärr så får man inte heller studera på t.ex universitet och ha aktivitetsersättning, trots att du inte har CSN. Det spelar liksom ingen roll, du får inte ha högre studier medans du har aktivitetsersättning. Det du som patient ska göra när du har aktivitetsersättning enligt dem är att ”rehabiliteras”, vad det nu betyder. Hur ska det hjälpa oss sjuka att komma in på arbetsmarknaden? Vem vill anställa någon som eventuellt kan bli en börda för företaget? Detta var något jag även uttryckte tydligt under mötet. Ingen arbetsgivare vill ha en anställd som är en ”riskfaktor” när det finns ett tiotal andra som är helt friska och är villiga att ta tjänsten.

Jag vet att detta inlägg blev långt och detaljerat men detta gjorde jag medvetet då jag vill att ni ska få en bättre bild av hur man som individ kan bli påverkad av dessa typer av situationer. Jag hoppas att ni som läser har det bättre än mig. Allt jag önskar är att få börja studera på universitet och utbilda mig så att jag kan hjälpa folk på något sätt, jag vill göra skillnad om så bara för en enstaka individ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s