Månad: augusti 2012

En ny diagnos – Fibromyalgi

Publicerat den Uppdaterat den


Jag har i större delar av mitt liv haft ont i kroppen, nästan så länge jag kan minnas. Nu under de senaste 4 åren så har smärtan blivit värre och värre och det är nu jag har börjat söka hjälp eftersom jag inte klarar av smärtan längre. Allt började med att jag bokade en tid till min husläkarmottagning. Jag kom dit och var ruskigt otrevlig eftersom jag mådde så ruskigt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag berättade hur deprimerad jag var, hur ont i kroppen jag hade, om min kroniska tarmsjukdom och om min dåliga vana att dricka alkohol för att dränka mina sorger och smärta när jag har råd. Jag hann inte att ta upp allt under ett besök men efter ett x antal besök så hade hon fått en riktigt klar bild om hur pass illa det var med mig. Hon skrev då ut Mirtazapin vilket är ett serotonin höjande antidepressivt läkemedel som även har en sövande effekt, hon skrev även ut ett 100-pack Alvedon. Det sistnämnda förstod jag aldrig mig på, det var nästan som en förolämpning. Alvedon har aldrig hjälpt mig och kommer aldrig att göra, smärtan är så pass svår att det inte gör någon skillnad alls förutom att min lever får jobba hårdare. Jag sa det till henne men hon försökte snacka bort mig med att säga att jag inte kan ta alla sorters smärtstillande på grund utav de mediciner jag tar för min tarmsjukdom. Det förstår jag också, men det måste väll finnas något mycket starkare än alvedon som går ihop med mina mediciner? Jag stoppade mig själv från att vara för otrevlig, så jag gick därifrån med en ny bokad tid och värdelösa mediciner. Mirtazapinen käkade jag i ungefär 4 månader, inget blev bättre. Alvedonen tog slut mycket för snabbt, även om det inte gjorde någon skillnad så hoppades man på att det ändå skulle ta bort lite av smärtan, men icke sa nicke. Depressionen blev djupare, jag kände mig mer död än levande. Jag spenderade mina dagar hemma ensam med katterna, väntandes på att min kära sambo skulle komma hem så vi kunde se på film eller något. Den största delen av dagen satt jag oftast och spelade datorspel med mina två bästa vänner.

Hur som helst, efter ett par åter besök till min husläkare så började jag att tröttna på hennes inkompetens att hjälpa mig. Efter mycket tjaffs och trams så lyckades jag att få en opiat utskrivet, Tramadol, som är en lite morfin liknande substans som påverkar CNS(Centrala Nerv Systemet). Jag fick bara ta 50 mg morgon och kväll, hon var väldigt sträng på det eftersom att substansen är beroende framkallande. Jag förstod henne, gick hem och svalde en 50mg’are, väntade ungefär en timme eller två och fick ingen effekt alls. Ingen smärtlindring, suck. Jag klämde i mig 100mg till och väntade i cirka 1 timma, då började jag känna mig alldeles varm och skön, min smärta lindrades nog för att jag skulle orka med dagen och jag blev gladare och positivare. Mina nära och kära blev gladare, dom trivdes bättre med mig och det var roligare att ta kontakt med mig, mitt liv blev bättre. Jag började gå mindre på toaletten och gå ut och göra saker, jag mådde bättre för första gången på väldigt lång tid. Jag gick tillbaka till min husläkare när kartan nästan var slut och berättade hur bra jag mådde när jag tog dom, jag berättade att jag började komma ut och gå promenader och att mina nära och kära ville ha mer kontakt med mig eftersom jag var lite gladare av mig. Hon var skeptiskt till att skriva ut mer, men efter en lång diskussion så gjorde vi en överenskommelse. Jag skulle in på röntgen och röntga ryggen och hon skulle remittera mig till St.Görans smärtklinik och under väntetiden så skulle jag få dessa smärtstillande tabletterna. Det tyckte jag lät riktigt bra så det var bara att rusa till apoteket och plocka ut tabletterna. Har aldrig känt mig så här aktiv och positiv sen många många år tillbaka. Efter lite väntetid så var det bara att sticka in på röntgen och röntga ryggen, efter det så var det bara att vänta tills min husläkare kontaktade mig angående röntgen. Hon ringde fyra eller fem dagar senare och sa att allt såg bra ut.

Nu gick jag bara och väntade på att jag skulle få kallelse ifrån St.Görans smärtklinik. Jag kommer inte riktigt ihåg hur lång tid jag väntade, men det var nog ett bra tag eftersom dom är specialister och är nästan alltid är fullbokade. Det spelade ingen större roll för mig, det viktigaste var att jag fick komma dit och eventuellt få svar på varför jag har så förbannat ont i hela kroppen hela tiden. Två till tre månader gick kanske och sedan kom kallelsen. Det gjorde mig enormt glad att jag bara behövde vänta en vecka till sedan skulle jag få komma dit och få svar. När jag kom dit så började han med att fråga mig vilka typer av mediciner jag äter, om jag har några sjukdomar, vad jag gör om dagarna och om jag var deprimerad och så vidare. Han var väldigt noga med alla detaljer, det gjorde ett stort intryck på mig och det kändes verkligen som att han kommer kunna hjälpa mig. När han var klar med att fråga ut mig om det mesta så ville han att jag skulle ta blodprov och att vi skulle träffas dagen därpå för en fysisk undersökning. Jag visste inte vad för typer av blodprov jag skulle ta men det spelade ingen roll för mig, bara det inte kom med negativa nyheter såklart. Han var mycket trevlig och professionell, så jag såg verkligen fram emot att få höra vad han har att säga efter den fysiska undersökningen. Jag gick hem och berättade för min kära sambo om mitt läkarbesök och hon blev glad över att höra att jag var positiv mot denna läkare för en gång skull.

Minuterna går för sakta när jag är hemma eftersom jag inte gör ett skit och jag är ensam, så dagen blir bara tråkig och jobbig. När resten av den ointressanta och vanliga dagen var över, så var det dags för undersökningen. Då hände det sämsta tänkbara, jag försov mig, fan. Jag vaknade av att min mobiltelefon ringde, i luren var en besviken läkare som undrade var jag höll till. Jag fick panik, reste på mig genast och tänkte åka iväg direkt men insåg tillslut att jag inte skulle hinna dit i tid. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt och skämdes häcken av mig. Som tur var så erbjöd han sig att ringa mig direkt när en tid öppnades upp innan han åker iväg på semester, annars skulle vi ses den bokade tiden vi hade bokat efter hans semester, så jag tackade och la på luren. Efter samtalet så skämdes jag så brutalt, det var ju en viktig dag och en viktig undersökning. Jag satte mig på sängkanten och kände hur svetten började rinna, paniken började avta men istället så kom besvikelsen och oron över att jag eventuellt kommer att få vänta i sex veckor på undersökningen.

Jag ville inte berätta för min sambo att jag missade tiden på grund utav att jag försov mig, men att undanhålla det skulle ändå märkas och hon skulle bara bli mer besviken på mig eftersom jag aldrig har undanhållit något för henne. Så när hon kom hem från jobbet så berättade jag att jag sabbade allting och att han kanske inte har tid att undersöka mig innan han åker på semester i sex veckor. Som tur var så blev hon inte sur, hon var väldigt förstående eftersom hon vet att jag har svårt att komma upp på morgonen. Det är riktigt skönt att ha en förstående livspartner, är så glad över att hon finns här för mig. Vet inte hur mitt liv skulle se ut utan henne, inte speciellt lyckat i alla fall.

Hur som helst, dagarna gick och tillslut ringer han och vill boka in en tid, jag blev lättad eftersom att jag var beredd på att få vänta. Så vi bokade in en snabb tid, dagen där på så kom jag in till smärtkliniken, skakade hand med honom och bad om ursäkt för att jag försov mig. Han accepterade ursäkten och frågade ett par frågor. Efter en kort dialog så skulle jag ta av mig allt förutom mina boxer så att han kunde kolla min kroppshållning och så vidare. Jag är inte speciellt blyg av mig på sjukhus längre så det var bara att klä av sig det nödvändiga och fokusera tankarna på något annat. Han gick runt mig, bad mig göra vissa rörelser som att böja mig åt sidorna, försöka nudda tårna med händerna, rulla med armarna och så vidare. Efter en stund så sa han att jag är överrörlig men saknar muskulatur vid ryggen, bolen osv. Jag hade inga funderingar eller frågor att ställa, jag förstod redan själv att min rygg osv var väldigt svag, speciellt efter mina tidigare enorma kortison doser kombinerat med allt sittande. Sen när han var klar sa han att vi skulle ses på vår bokade tid efter hans semester, under den tiden så bokade han även in mig till ett fibromyalgi test. Det som stressade mig och oroa dig mig var att testet skulle ske den första dagen han skulle på semester, så jag visste att jag skulle få vänta på resultatet. Det fanns inget jag kunde göra för att få resultatet snabbare så det var bara att åka in och göra testet. Testet bestod av att med hjälp av någon typ av tryckapparat, trycka på speciella och vanliga platser där personer med fibromyalgi brukar ha smärta. När apparaten sakta tröck till på de olika ställena så skulle man säga till när man upplevde smärta. Testet gick relativt fort och det var väldigt simpelt, trots att det var så simpelt så började tankarna rulla. Tänk om jag har Fibromyalgi? Vad gör jag då? Hur behandlar man detta? Dessa var frågor jag försökte få svar på av läkaren som gjorde testet men hon sa bara att jag skulle vänta tills min läkare kom tillbaka och ta det med honom. Innan jag gick där ifrån efter testet så frågade hon mig om jag trodde att jag har Fibromyalgi, jag visste inte vad jag skulle säga eftersom det var något helt nytt för mig, dessutom kändes det som en konstig fråga att ställa? Nåja, allt jag visste var att Fibromyalgi orsakar kronisk smärta i kroppen så jag svarade att jag inte visste, sedan sa jag hejdå och började röra mig hemåt. På vägen hem så satt jag med min mobiltelefon och surfade på Fibromyalgi, läste allt jag kunde hitta och började tänka. Alla symptom stämde överens. Jag blev nervös och irriterad över att behöva vänta i sex veckor men jag kände även en viss tröst i att om jag nu har Fibromyalgi så kunde jag få hjälp här. Under tiden jag fick vänta så hade jag ändå mina Tramadol, så det var relativt lugnt ändå. Veckorna gick ganska snabbt eftersom jag var ute mycket och försökte röra på mig så ofta jag bara kunde utan att må dåligt. Vädret var okej och allt kändes relativt bra, sex veckor är inte speciellt lång tid heller började jag intala mig själv för att underlätta väntan.

Veckorna gick och hans semester var nu över. Trots att det var helg och att jag behövde vänta i tre dagar till så visste jag att hans semester var över och att jag skulle få svar på Fibromyalgi testet väldigt snart. Det kändes skönt men oron fanns ändå där. Ni som har kroniska sjukdomar vet ju hur det känns när man väntar på en diagnos av en kronisk sjukdom, man nojjar sig till max och har svårt att tänka på annat, eller så är det bara jag som har blivit lite knäpp. Man vill bara ha resultatet i handen direkt. Så är det för mig i alla fall. Helgen var relativt tråkig eftersom jag oftast inte har någonting produktivt eller vettigt att göra, men det spelade ingen roll ändå, jag visste att klockan tickade och att dagen jag skulle få svar på testet skulle komma väldigt snart.

Helgen var över och måndagen var här. Jag försov mig inte den här gången eftersom jag var väldigt noga med att ställa larm och be min sambo hjälpa mig upp i tid. Jag hör någon irriterande människa ryta till ”vakna!”, vem kan det vara tro? Jo min sambo. Hon vet hur irriterad jag blir på morgonen men det struntade hon i eftersom det var en viktig dag. Hon ryckte tag i täcket och drog det ifrån mig, men riktigt så lätt är det inte. Självklart snor jag hennes täcke. Med mycket om och men så kom jag upp, dock hade jag sovit mycket längre än jag trodde. Jag hade nu 40 minuter på mig att ta mig till min läkare. Stressen och paniken tog över, jag klädde på mig det första jag fick syn på och sprang iväg med en cigg i munnen och en kall redbull i handen. Självklart hade jag förberett med lite koffein och socker för att orka ta mig dit. Jag kom dit svettig och flåsandes, receptionisten flinade lite och bad om legitimation och mitt frikort. Hon knappade lite på datorn och gav tillbaka mina kort. Jag sprang upp en trappa och där stod läkaren, glad över att jag kom dit. Vi skakade hand och hälsade och sedan satte vi oss ner i hans kontor. Han började metodiskt fråga mig hur det går med allt, hur jag mår och hur ont jag har på en skala från 1-100 idag. Jag satte 50 på skalan eftersom jag hade proppat i mig 300mg Tramadol, han tittade på skalan och frågade om jag hade tagit smärtstillande. Han visste svaret utan att fråga men jag svarade ärligt om hur mycket och vad jag hade tagit. Han förstod mig och berättade att jag kommer att bli tvungen att trappa ner och tillslut lägga av. Tanken på att sluta med Tramadol val inte så tilltalande, jag vill ju inte gå tillbaka till att inte röra på mig. Men jag förstod, skulle jag fortsätta så skulle jag öka dosen hela tiden och tillslut bli en zombie. Ingen vill bli en zombie, men alla vill döda en. Jag har kanske spelat lite för mycket Resident Evil hehe. Hur som helst, efter en dialog om Tramadolen och hur jag har haft det så gav han mig diagnosen Fibromyalgi. Han såg paniken i mina ögon, att jag blev lite misty-eyed. Han försökte lugna mig genom att berätta hur man behandlar detta och att det finns medicinska preparat att lindra med, som är icke beroendeframkallande. Så nu satt jag där, två kroniska sjukdomar tänkte jag. Antingen var jag relativt hög eller så var det paniken men jag kunde inte fokusera mig på det han sa. Jag slutade lyssna. Efter en stund vaknade jag till och bad om ursäkt för min lilla ”blackout” och sa att jag inte hörde vad han hade sagt. Han började förklara för mig igen att bara för att jag har fått en diagnos på mitt problem så behöver det inte vara slutet av livet. Han sa att det fanns många med Fibromyalgi som kan leva relativt bra om man aktiverar sig. Dock sa han att det inte var speciellt vanligt att ha både Fibromyalgi och Ulcerös kolit och att det kommer att vara en extra stor utmaning för mig att bli bättre. Jag kände mig lite starkare och beredd på att ta tag i mina problem. Vi bokade in en ny tid och sedan gick jag där ifrån.

Den bokade tiden var idag, eller, tekniskt sätt så var den igår men jag är ju fortfarande vaken så det var alltså idag. 2012-08-15. Tre dagar utan tramadol. Jag mår fruktansvärt dåligt. Första dagen utan Tramadol så var jag helt sänkt i sängen, jag sov i ungefär 14 timmar. Jag kommer ihåg små bitar av de 14 timmarna, jag vaknade till och från, svettig, panikslagen och rastlös och jag drack vatten som en elefant. Smärtan jag hade var inte speciellt illa i jämförelse med abstinensen. Så har jag mått i tre dagar, snart fyra. Det värsta är nog inte svettningarna, paniken eller rastlösheten. Det absolut värsta är att jag mår så fruktansvärt dåligt psykiskt om dagarna eftersom jag inte har något som aktiverar mig. Min gamla depression börjar krypa fram och jag har haft tankar på att börja dricka alkohol igen, eventuellt börja med Tramadol igen också. Men det är någonting som sätter stopp, jag vet inte vad, kanske någon inre del av mig som vet hur fel det skulle vara. Att sluta med Tramadol är inte alltid så lätt, varför sabba allt nu när man väl har börjat? Så, min plan är att sluta röka imorgon, medans jag ändå har en enorm avtädningsperiod. Lika bra att lägga ner med allt som är ohälsosamt, försöka vara stark och starta om. Min sambo, min läkare, min blogg och en annan blogg hjälper mig att hålla mig stark, det känns som om jag får tillräckligt med stöd för att klara av denna svåra period. Ikväll är den sista dagen jag tar en cigarett. Inga fler cigaretter, inge mer alkohol annat än till maten och speciella tillfällen, inga fler beroendeframkallande drog liknande substanser. Nu ska jag vara stark och göra mitt bästa för att tänka positivt.

Jag vill passa på att tacka dessa bloggare och de som kommenterar på bloggarna för deras stora stöd. Tack!  http://jagochminmage.wordpress.com/ och http://storyofsofia.blogg.se/

Mitt liv vändes upp och ner, när jag fick diagnosen Ulcerös kolit (år 2004-2005) – Del 3 (sista delen)

Publicerat den Uppdaterat den


Så jag hade gjort på mig för första gången under mitt vuxna liv. Det var hemskt, jag sprang hem i ren panik och grät en stund. När jag kände att jag hade lugnat ner mig så tvättade jag rent mina kläder och tog en lång dusch. I duschen så började tankarna rulla igång, varför blir jag inte bättre av medicinerna? Har jag ätit något dåligt? Är det på grund av stress eller oro? Hur ska jag göra i framtiden när jag ska åka iväg? Det var den sista frågan jag ställde mig själv som förändrade mitt liv radikalt. Jag började planera de dagar då jag ska åka iväg ganska noggrant, när jag ska gå på toaletten, vad jag ska äta dagen innan, att skippa frukosten den dagen jag ska iväg, att inte äta något när jag är iväg för långt ifrån hemmet och att veta vart jag har toaletter någonstans när jag åker kommunalt hem till mina föräldrar så att jag kan gå av vilken station på vägen som helst och veta exakt vart jag ska ifall det är panik. Mitt liv blev väldigt komplicerat och jag åt väldigt lite, ungefär ett stort mål om dagen. Jag visste att mina matvanor var katastrofala men det fungerade bättre att åka iväg, paniken av att råka ut för en ”olycka” igen minskade mycket nog för mig att kunna åka iväg. Att knappt äta någonting alls om dagarna var ett pris värt betala i mina ögon.

Så jag ändrade alla mina prioriteringar, planerade allt så mycket det bara gick och livet verkade fungera lite bättre. Jag pluggade på komvux distans och det var verkligen tungt för mig, energin fanns knappt där för att ens läsa en liten bok. Man var utmattad nog av att försöka må så bra som möjligt eftersom sjukdomen inte är speciellt lätt hanterlig. Tack vare min underbara flickvän så klarade jag kurs efter kurs, utan henne hade jag nog inte ens klarat av en av kurserna. Två år gick och jag blev utförsäkrad från försäkringskassan. Orken för att studera försvann så jag skrev in mig på arbetsförmedlingen unga funktionshindrade trots att jag visste att jag inte skulle orka att jobba om jag fick ett jobb. På arbetsförmedlingen för unga funktionshindrade så fick man absolut ingen hjälp alls, allt de gjorde var att skriva in lite uppgifter om mig och sedan uppdatera det varje gång jag blev kallad dit. Det som spelade roll var att jag fick lite pengar så att jag kunde betala lite hyra till min flickvän. Livet stod stilla och jag hamnade i en djup depression, smärtan i kroppen ökade och jag började dricka väldigt mycket alkohol. Ett flak öl var inga problem att hälla i sig, mina problem försvann då för stunden och jag var nöjd. Mitt liv bestod nu av att dricka öl, spela datorspel och att röka. Efter ett par månader av denna livsstil så kände jag att min mage började bli sämre och sämre så jag ringde till Ersta sjukhus och bokade in en gastroskopi, koloskopi och en röntgen av tunntarmen. Efter att ha stått ut med alla dessa undersökningar så fick jag veta att allt var bra förutom att jag började få en inflammation i tjocktarmen, min Ulcerös Kolit var alltså på väg att förvärras igen. Läkaren sa att jag skulle dubbla mina nuvarande mediciner så att jag tog 4 Colazid morgon och kväll och 2 imurel morgon och kväll. Jag tyckte det var rätt bra nyheter men samtidigt inte, jag kände att det kanske är något annat som orsakar problem med magen. Jag frågade min läkare då om det var möjligt att min mage är ur balans efter alla dessa år av min dåliga Ulcerös Kolit, hon sa att det ofta är så, att det känns som om man fortfarande är riktigt sjuk även fast sjukdomen inte är så aktiv. Detta skapade många frågor som till exempel hur ska jag fixa detta? Hur ska jag få min mage att komma i balans igen? Kommer den alltid att kännas såhär?

Dessa frågor ställer jag mig dagligen, frågor som jag vet att jag aldrig kommer att få svar på. Jag tänker varje dag på hur jag levde när jag var yngre, då jag tränade och cyklade flera timmar om dagarna, åkte inlines, skateboard, min hemma gjorda så kallade ”gosu-bike” som var en blandning mellan en sparkcykel och skateboard. Från att vara aktiv till att bli halvt handikappad och isolerad i hemmet. Så jag satt hemma och spelade konsoll och dator spel hela dagarna, besökte sjukhus helatiden, det var som om man inte levde alls. Jag trodde inte att mitt liv kunde bli värre, men jag hade fel. En ny kronisk sjukdom väntade på mig, hur otur kan en person ha? Det är för mycket att begära att få må bra då och då.

Jag vet att jag inte är speciellt bra på att skriva och beskriva saker, detta är helt nytt för mig. När jag skriver så känner jag att jag är repetativ och relativt ointressant, lämna gärna feedback på hur jag kan ändra detta och bli en bättre skrivare:)

För er som tittar förbi min blogg, rekommenderar starkt att ni tittar in på dessa bloggar: http://jagochminmage.wordpress.com och http://storyofsofia.blogg.se/

Kram på er alla och må så bra ni bara kan!

Mitt liv vändes upp och ner, när jag fick diagnosen Ulcerös kolit (år 2004-2005) – Del 2

Publicerat den Uppdaterat den


Så jag fick en massa mediciner som var ruskigt jobba att ta rent psykiskt. Kortisonen var värst men effektivast. Fick så passa stora kortison doser att jag svällde upp som en ballong och gick upp i vikt som bara den. Alla mina muskler förtvinade och jag kände hur min kropp bara blev svagare och svagare. Imurelen var väldigt tung att ta också, första dosen gjorde mig grymt illamående och trött som aldrig förr. Efter första dosen höll jag på att kräkas och tillslut somnade jag och låg deckad i minst 24 timmar, efter var jag inte hungrig heller, jag var bara yr och mådde illa. Jag ringde till min läkare på Ersta sjukhus och berättade detta och jag fick sänka dosen från 2 tabletter morgon och kväll till 1 morgon och kväll. pred clysman var väldigt annolunda, det var som en 33 cl flaska med vätska i som jag skulle spruta in i ändtarmen innan jag gick och la mig. Vätskan skulle hållas inne vilket gjorde att det var grymt svårt att sova eftersom man helatiden försökte knipa igen. Efter ett par månader så började jag må bättre men fortfarande inte bra nog. Så jag fick åka och ta blod prov 2 gånger varje vecka och göra koloskopier på koloskopier. Det kändes som om min anal var en försökskanin. Det tog väldigt hårt på psyket, kroppen och självförtroende. En känsla som egentligen inte går att beskriva, man måste uppleva dessa saker själv för att fullt förstå vad vi kroniskt sjuka går igenom.

Jag blev bättre och bättre och fick tillslut lägga av med kortisonen men inte imurelen, colaziden och pred clysman. Det var okej för mig eftersom jag hade blivit van och det kändes skönt att bli av med kortisonen. Kortisonen lämnade dock enorma spår på min kropp, jag fick bristningar över hela låren, midjan, armvecken och under armar . Jag ser fruktansvärd ut än idag efter den förbannade kortisonen. Hur som helst jag mådde bättre, ett pris jag gärna skulle betala igen.

blodprov, undersökning på undersökning och jag mår fortfarande inte fullt bra så jag blev sjukskriven och fick aktivitetsersättning hos försäkringskassan. Självklart blev jag sjukskriven direkt när jag kom till Ersta sjukhus men jag fick ingen ersättning förrän min läkare skrev att jag skulle vara sjuk i 2 år. Så nu fick jag en inkomst på 6000kr i månaden och jag kunde äntligen börja plugga upp mina gymnasie betyg på komvux distans. Jag har fortfarande svårt att gå ut eftersom man aldrig vet när man behöver gå på toaletten, det har blivit som en fobi att gå ut långt eller att åka iväg eftersom jag har varit med om vidriga och pinsamma saker som att göra på sig när man är på väg hem. Första gången jag gjorde på mig så sprang jag hem och grät. Jag trodde mitt liv aldrig kunde bli bättre. Aldrig. Till exempel nu sitter jag på ett tåg på väg till Täby centrum för att träffa en kompis. Jag får planera allt dagen innan, vad jag ska äta, gå på toaletten 2 timmar innan och se till att allting är som bäst. Del 3 kommer senare idag eftersom jag ska gå av tåget nu. Skriva allt detta från mobilen var en utmaning men en rolig sådan. Tack för ni som läste, om några alls:-) må så bra ni bara kan!

Mitt liv vändes upp och ner, när jag fick diagnosen Ulcerös kolit (år 2004-2005) – Del 1

Publicerat den Uppdaterat den


När jag var 17-18 år gammal så fick jag diagnosen ulcerös kolit men jag har förmodligen haft sjukdomen längre än så eftersom sjukdomen kom ganska krypande. Jag minns väldigt väl de stunder då magen började krampa till och göra ont, jag minns även den panik jag fick av den främmande känslan. Då var jag tvungen att cykla hem ifrån skolan väldigt raskt och gå på toaletten. Vem vill gå på skolans toaletter? Dom är riktigt äckliga, piss på golvet och toalettringen, det är som om killar inte vet hur man siktar. Hur som helst, det hände allt oftare och oftare att jag cyklade hem ifrån skolan för att gå på toaletten, tillslut gick jag inte ens längre till skolan utan jag stannade hemma för att jag skulle kunna gå på toaletten när magen började krampa till och göra ont. Jag blev bara sämre och sämre och smärtan i magen blev allt mer konstant och intensivare, en typ av smärta som inte går att beskriva på något sätt. I takt med att smärtan ökade, så ökade mina toalett besök. Tillslut la jag märke till att jag fick blod på pappret efter att jag hade torkat mig, första tanken var ”hur länge jag hade skitit blod, sen kom en våg panik likt ett tåg som krockar med en personbil. Jag visste inte hur länge jag hade skitit blod eftersom veckorna blev månader och jag blev så pass dålig att det var som att hälla en flaska vin i toaletten.

Självklart hade jag besökt läkare tidigare, men de trodde bara att jag hade magsår eller magkatarr. Det var vid det här laget min husläkare började förstå att läget var mycket seriösare än ett magsår eller magkatarr, så de skrev en remiss till Täby Centrums mag- och tarm avledning. De ville göra en koloskopi, det vill säga köra upp en slang med kamera i tarmen för att kolla vad det än nu var som besvärade mig så mycket. Detta var mycket skrämmande för mig, jag fick panik när de berättade om undersökningen och jag började tveka på om jag borde göra detta eftersom det lät väldigt smärtsamt och framförallt så kändes det väldigt pinsamt att någon skulle köra upp en slang i min rumpa. Men det var bara att manna upp och göra det som behövdes göras eftersom mitt liv hade stannat upp totalt, det fanns inga andra alternativ. Efter en plågsam och pinsam undersökning så fick jag diagnosen ulcerös kolit. Läkaren förklarade vad det innebar och att det inte fanns mycket man kunde göra annat än att lindra symptomen och at försöka hålla den under kontroll. Jag fick då Asacol, ett stolpiller som jag skulle köra upp i rumpan ett par gånger om dagen, det var inte speciellt trevligt men vad gör man inte för att bli bättre. Efter ett par veckor kom jag fram till att medicinen inte fungerade och att jag fortfarande var lika dålig, då ville läkaren öka dosen men jag sa ifrån. Istället ringde jag till Ersta sjukhus som är speciallister på mag- och tarmsjukdomar och frågade om jag fick komma dit. De bad mig kontakta min husläkare som sedan skulle skicka en remiss.

Efter en vecka fick jag komma dit och göra en undersökning, de konstaterade också att det var ulcerös kolit och inte crohns. De ville lägga in mig men jag vägrade, dum som jag var, istället fick jag en massiv dos av kortison, pred clysma och en massa annat för att behandla min allvarliga ulcerös kolit. Kommer att skriva del 2 imorgon när jag får tid. Tack till er som läste, om det ens var någon:)